Sinclairsvisan lyrics

Sist, när på ljuvlig blomsterplan

jag mina lamm utförde,

Och satte mig, som jag var van,

där jag bäst lärkan hörde,

så kom till mig en gammal man,

beprydd med silverhåren.

Han såg mig ganska gunstigt an

och hälsade: "God måren!"

2.

"Hör", sade han, "kom Celadon,

följ med mig litet stycke!

Lägg från dig dina lapprisdon!

Du skall få höra mycke."

Jag steg strax upp, lad´ flöjten bort,

tog gubben uti handen,

och kommo vi strax, innan kort,

till obekanta landen.

3.

En fasligt berg mittför oss var,

det jag rätt häpna´ före.

Men gubben sade: "Å, var karl!

Vi så ej hisna böre.

Säg! Vet du ej, att veklighet

har aldrig vunnit ära,

men däremot manhaftighet

ses alltid kransar bära."

4.

Härav så blev jag fuller styrkt,

men åter´gen förskräckter,

när gubbens hand med rostig dyrk

åt bergets port blev sträckter.

Jag ville rymt tillbaka; men

han fattad´ mig i armen

och sade: "Har du då, min vän,

ej hjärta uti barmen?"

5.

Jag måtte ropa eller be,

det halp dock intetdera,

jag skulle in. Vi fingo se

i berget gubbar flera,

dem jag dock alla trodde väl,

emedan som jag visste,

att de en svensk uppriktig själ

i skrynkne lemmar hyste.

6.

Vi gingo dessa snart förbi

i våra skumma salar,

men fingo därpå genast si

täckt liljeklädda dalar

och lundar av cypresseträd

samt cederprydda höjder.

Vi togos mot av en allé,

som var av lindar böjder.

7.

En äkta sol, med silversken

och pärlestrålar höga,

i klara vassen därpå ren

begynte sig att löga;

hon klädde präktigt guldmoär

uppå agatebergen

och gjorde himlen klar och skär

i höga safirsfärgen.

8.

Beredde fågelsvärmen nu

med gäll-ljudd silvertunga

för denna gyllne purpurbrud

begynt till att sjunga.

Kristallekällan, som utför

demanteklippan kullra´,

hon vid sin klara uppgångsdörr

med pärleböljor pullra´.

9.

Inunder vart ett skuggrikt trä

gråhårige sig döljde,

dem Nöjet satt uppå sitt knä

och med sin mantel höljde

och gav dem nektar utur gull

och dem i kärlek kysste.

Med ett ord sagt: den ort var full

av allt, vad ädelt lyste.

10.

"Ack", sad´ jag, "täcke gubbe, vad

en sällhet du mig ämnat!

Jag är så hjärtans nöjd och glad,

att jag min´ får har lämnat.

Säg, får jag icke här med dig

bakom en buske leva

och uti himmelskt nöje mig

insvepa och inveva?"

11.

Men han mig svarad´: "Käre, håll!

Den, här skall bo och bygga,

han måste först på världens boll

slå odygden till rygga.

Ty utav alla, du här ser,

är ingen, som ej kämpat,

den ene mindre, andre mer

och henne förolämpat."

12.

Härvid jag pustad´ ängsligt till,

men fick ej tid att tala,

ty sinnet föll mig i en grill

och alltför ljuvligt dvala.

Emot oss kom en täcker park,

ett Floras mästerstycke,

där gudarna av frusen mark

ha gjort ett sommarsmycke.

13.

Där stodo lagrar i gevär

och skyldrade för solen,

därunder växte röda bär,

som prydde gröna jorden,

där stod en vattukonst och grät,

så klara vattnet flödde.

Så var, sad´ gubben, hennes sed,

sen Karl den tolfte dödde.

14.

Och är det fåfängt bjuda till

beskriva denna prydnad;

med tysthet jag här hellre vill

bevisa himlens lydnad.

Dock kan jag ej förtiga, vad

oss sen för nåde hände,

då jag min´ ögon, nöjd och glad,

åt höga slottet vände.

15.

För nämnde slottets kopparport

en hop stålklädde svenner,

nedkomne ifrån Baldurs ort,

helt trogne Martis vänner,

med dragne pampar stodo vakt,

att ingen skulle kliva

på slottets sammetsklädda prakt

ell´ blanka silverskiva.

16.

Men, tänk! Så bistre, som de här

med bleka ansikt´ stodo

och hotade med blankt gevär,

så tog de dock till godo,

att gamla gubben ledde mig

i deras förmak dyra,

där ett ungt lejon roat sig

ett krossat klot att styra.

17.

Jag häpnad´nu långt mer än förr,

men skräcktes ännu mera,

när gubben lätte på en dörr

av klara silvret skära.

Inför densamma var en sal,

en sal för alla salar,

där inne luften var helt sval

och ljuset som i dalar.

18.

Kring om ett präktigt silverbord

tolv svenska Karlar suto,

som talte intet många ord,

men kungaminer guto.

De åtta sågo gamla ut,

de fyra intet späde,

de förre, som de dock förut

från världen gjort avträde.

19.

Den nionde i denna rad

tyckt´s ha ett hastigt sinne;

den tionde sågs djärv och glad,

med mod i bröstet inne;

den elfte var en täcker karl,

han satt och räkna´ pengar,

han delte ut, liksom en far,

till sina barn och drängar.

20.

Den tolfte var en sirlig, lång

och väl uppväxter hjälte,

den man kund´ se ej enda gång

sitt karlahjärta fällte.

Hans ögon voro oförskräckt´

liksom på unga örnar,

hans styve näve knyttes käckt

som ramar uppå björnar.

21.

Hans korta hår, som kam´des opp,

avbildade en krona,

som var åt en så duktig kropp

en sirlig huvudbona.

Hans armar, ben vor´´full´ av märg,

hans skuldror utav styrka,

hans länder voro liksom berg

och marmorn i vår kyrka.

22.

Han satt uti en svensker rock

av blått, passabelt kläde,

han hade älghudskyller ock,

som aldrig låg i träde,

och handskar utav samma slag,

som långt på armen räckte;

tror knappt manschetten satt i lag,

den styva kragen täckte.

23.

Ett tjockt gehäng, tre finger brett,

var spänt på blåa rocken;

en gruvlig pamp, den mången sett

nedsabla hela flocken,

satt, dragen till en tredjedel,

i detta gula bälte

och ville ut, ge den sin del,

som trotsat denne hjälte.

24.

Ibland så steg han upp och gick

med sina stövlar store,

som sutto uti krigsmans skick

och föga blanka vore.

Han hade sporrar uppå dem,

så stora, att de passa

åt sådan fot och karlalem,

med sina kringlor vassa.

25.

Sin ganska stora höga hatt,

den gyldne knappen prydde,

han på sin krönta hjässa satt;

sen stanna´ han och lydde,

hur kämpevakten skyldrade,

så att gevären slamra´.

Man kunde se, han undrade,

ho kom till dödens kamrar.

26.

Strax lättes blanka dörren opp:

En svensker karl framträdde,

med skjuten, sargad hjältekropp,

dock miner intet rädde.

Hans ansikt´ var med blod besköljt,

nedsablat, trampat, slaget,

och bröstet, som hans hjärta döljt,

had´ grova skott intagit.

27.

Hans hjärna satt i håret klent,

jag ryser det att nämna,

men glädes, att ej är för sent

för himlen sådant hämna.

Han hade spänd pistol i hand,

liksom han ville skjuta,

men dödens hårt åtsnörda band

befallte´n förr att sluta.

28.

Han hälsade på svenskt manér.

Då kungen nådigt svara´

och sad´: "Vi känna intet er.

Vem skulle I väl vara?"

"Jag är", sad´ han, "en svensk major,

mitt namn är Malkolm Sinclair,

min själ nu nylig´ av mig for

från hjärtats vrår och vinklar.

29.

"Hur", sade kungen, "blev du död,

du tappre krigsbuss store?

Du äst i blod så färgad röd,

liksom du slaktad vore."

"Jo", sade han, "hans majestät!

En oförskämd Bellona

har så betalt de trogna fjät,

jag gått för Sveriges krona."

30.

"Jaså", sad´ kungen, "men hör på!

Var var du, när du dödde?"

"Tre mil från Breslau, när en å

ur mina ådror flödde."

"Vem mördat dig?" - "Sex ryske män

som stulo av mig livet.

Had´ jag fått tid, jag dem igen

skull´ snälla piller givit."

31.

"Jaså, då slåss vårt Sverige än

med ryssen uti iver?"

"Nej, hans maj´stät, han är vår vän,

så sagt åtminston´ bliver."

"Nej säg, men vad för slag had´ du

i Breslau till att göra?

Säg, sku´ vi tro, att kejsarn nu

vill sig på oss förföra?"

32.

"Nej män, det höres intet av.

Mitt äventyr var detta:

Jag for till sultan i fullt trav,

min konungs värv förrätta."

"Ack sultan! Håll, håll, Sinclair, håll!

God vänner, Karlar alla!

Här är en svensk från världens boll,

som mördad nödgats falla.

33.

Se, var han står, och blodet ned

i strida strömmar rinner!

Där kan man se en hjältesed,

som ej i döden svinner.

Tänk på, han kommer från Turkit!

Ack, låt oss då få höra,

hurledes Mars sin dragne plit

nu brukar till att föra!"

34.

Strax reste de sig alle tolv

vår Sinclair att bestråla,

som deras blanka silvergolv

med röda saften måla´.

Den elfte sad´: "Stig hjälte, hit

till bordet, me´n du talar!

Lägg bort pistolen och din plit!

Han dig ej mer hugsvalar."

35.

Ty klev han fram uti sitt blod,

att den kring benen stänkte;

ett karlaväsend´, hjältemod

i röda köttet blänkte.

Den tolfte sad´: "Berätta snart,

vad sker i våra länder,

ditt ärende och överfart

samt vad däruppe händer!"

36.

"Jo", börjad´ han, "vårt Svea är

en dam, som stilla sitter

och sina gröna lagrar skär,

förnöjd med fåglakvitter.

Hon dricker fridens söta vin

ur Fredriks gyldne koppar

och skådar med en hurtig min

på sina blåa troppar.

37.

Och skall knappt någon hava sett

en så förnuftig flicka,

som, fast hon framdels sig berett

på grönan kjortel sticka,

har hon dock laddat flinkt gevär

och lagt utmed sin sida,

så att, om nån skull´ gå förnär,

skall han i fallet bida.

38.

Hon klär sig som en karl med hatt

och lider ingen mössa.

Dess purpurmun får ingen fatt,

fast mindre lov att kyssa,

mer än som hennes äkta man,

kung Fredrik store, dyre,

i vilkens trogan, starka hand

hon anförtrott sitt styre.

39.

Och som hon vänlig min vill se

av alla uppå jorden,

så täcktes hon ock nådigt ge

åt mig de höga orden:

"Red, Sinclair, red dig till och far

till sultans varma länder!

Du vet, vi vänskap plägat har,

sen Karol var i Bender."

40.

Ty for jag dit i största hast,

kom lyckligt ock tillbaka;

men åter bort på lyckans kast,

min konungs värv bevaka;

kom lyckligt dit, förrättad´ väl,

vad mig var budet göra,

fast oväns arga, falska själ

vill smädetal kringföra.

41.

Nu slogs sultan och slåss ännu

med ryska kejsarinnan,

de ge varannan tu för sju,

dock tyckes sultan vinna.

Och efter jag till honom for,

strax ryska hovet gissa´,

att jag på Sveriges vägnar svor

med honom punkter vissa.

42.

Man tillad´ även också sen,

och ilsken därmed visste,

att mången ryss båd´ arm och ben

för min skull plötsligt miste

och att jag kund´ ej för min död

det väna folket lida

samt att min klinga ofta flöt

okallad ur min slida.

43.

Nu var jag rester därifrån,

till Breslau äntlig´ kommen,

varest, när såsom min person

av amtet blev förnummen,

mig önskades en lycklig fart

till svenska kungens länder,

det jag ock upptog för en art

av Sveriges trogna vänner.

44.

Men när jag sedan några mil

på vagn från staden hunnit,

for en av sex liksom en pil

förut, den sen mig vunnit;

han kom tillbaka, alde an

och frågad´, vad jag förde

för lustigt nytt till Sveriges land,

som ryska kronan rörde.

45.

Jag viste´n av rätt tämligt kort;

men fyra hans dragoner,

de ryckte mig av vagnen bort,

ursinnige pultroner,

och revo till sig allt, vad som

på papper var uppskrivet,

där jag helt troget handlat om

vad Sverige nyttigt blivit.

46.

Sen sporde han mig åter till,

vad mera nytt jag hade.

Jag teg därpå, förbittrad, still,

då annan en strax lade

mig genom huvud med ett lod,

så att jag nödgad´s falla;

min själ for bort, mitt hjälteblod

och krafter blevo alla.

47.

Sen höggo de mig lem från lem,

fast hjärtat i mig picka´.

Man orsak har berömma dem,

som, utan till att klicka,

förmådde skjuta mig ihjäl

med ällova pistoler.

Den tolfte ligger 'ännu här

för svenska tolv Karoler.

48.

Och såleds har oskyldigt jag

för ovän misstänkt blivit,

jag har för samma sett min dag

och måst kvittera livet.

Min själ var ännu aldrig arg

på ryska kejsarinnan,

dock ryssar mig som björn och varg

hanterat härutinnan.

49.

Och uppå ett förrädiskt sätt

man mitt porträtt utsände,

så att det skulle falla lätt

mig slå, var jag anlände.

Nu ha de då sin önskan fått,

dock kan det mig hugsvala,

jag vet, min konung detta skott

lät ofelbart bet - - - beklaga."

50.

"Men, Sinclair, hör!" den siste Karl

till honom därpå sade.

"Säg, fick du ej som tapper jarl

dig värja för slik skade?"

"Nej", sade han, "de rövad´" bort,

som tjuvar, vapen mina

och gjorde sen processen kort

och glömde mig att pina."

51.

"Nu", sad' kung Karl, "vi säga kan,

det hjärtligt oss förtryter,

att en så hurtig karl och man

så hårda isar bryter.

Och straffe himlen även den,

som åt ditt blod sig fägnar

ell´ sänt de mördare och män

ell´ dem försvarar, hägnar!

52.

Men, apropå, håll, Sinclair, hör!

Hur är med Pruthska freden?

Månntro i folket hjärtat dör,

till tiden är förliden?"

"Nej, nej, hans majestät, tro fritt,

sultan har hårda nävar,

och felas föga, var tar sitt

och ojämnt byte jävar.

53.

"Ja, men det vor´ lust höra få,

de gamle tappre götar

ännu en gång med mod att gå på

och dela karlastötar;

man menar, deras krutrök lär

kring världen ännu lukta,

och ingen är, som icke svär

sig kunna tio tukta."

54.

"Hans majestät, tro säkert, att

om de allenast fingo

se hans maj´stäts durchskjutne hatt,

det skulle dem så tvinga,

att hela hjärtat upp och ned

i bröstet skulle picka

och deras svärd på karlased

begära blod att dricka."

55.

"Kung Stanislaus, käre, säg,

hur är det med hans lycka?

Säg, vandrar´n än på ojämn väg

på lyckans falska krycka?

Säg, vill ej någon puissance

mer uppå honom tänka?

Har då hans sol gjort alliance

med mörkret, mer ej blänka!"

56.

"Hans majestät, han lever nöjd

på lyckans lägre säte,

och tror man, han är föga böjd

mer om sin krona träta.

Dock törs jag intet gärna se

i ödets dolda lagar,

han får henn´ än en gång kanske,

om himlen så behagar."

57.

Rätt som man nu så taltes vid,

så hördes litet bullra,

och utför fönstren sågs därned

helt många vagnar kullra.

Man sporde genast, ho där var.

Då bleka vakten svara´:

"En ganska stor ministerskar´

är kommen här att vara."

58.

En kom strax in, fick audience,

hans sak de snart avgjorde,

sen slog han upp sitt reverence

för hela kungaborde,

gick därpå ut; en ann´ kom in

och för sitt hov agera´

så fermt, att man dess stolta min

och slughet admrera´.

59.

Ja, vart ett hov av Jafets land

här hade en minister,

som med helt mjuka kärleksband

skull´ binda alla tvister.

Och var och en kom till förhör,

så snart det honom borde;

men ingen inför deras dörr

okallad träda torde.

60.

Här var en kejserlig och fransk

samt engelsk, preusk och rysker,

här var en italiensk och spansk,

holländsk samt dansk och tysker.

Ja, jag kan sannerligen ej

mig alla nu erinra,

men alla syntes utav mej

i guld och silver glindra.

61.

Jag stod hos gubben så långt bort,

att jag ej kunde höra,

vad desse herrar talte kort,

ell´ det till sinnes föra.

Dock smög jag uti skuggan fram,

så snart en tala börj´de,

som sad´ sitt hov få hjärtekram

av allt, det Sinclair sörjde.

62.

Och talte´n, liksom man förut

skull´ trott det hovet villa,

att Sinclair på sitt liv fick slut

och nödgades bli stilla.

Han ropad´ mycket om honnör,

om ädelt, kristligt sinne,

och att dess hov allt ärbart gör

för världens friska minne.

63.

Han deklarera´ den infam

och hovets rang ovärdig,

som inte hade blygd och skam,

att slå en så rättfärdig.

Och när han äntligt talat ut,

så strök han uppå foten

och mente för sin söta trut

nu lagat bot för soten.

64.

Man tog hans talan gunstigt opp

med helt förställda miner,

man log åt tankens fria lopp

och tungans styva liner.

Sist tacka´ mannen gunstigt för

de målade dusörer,

som han så ymnigt dem nu gör

av alla slags kulörer.

65.

Just nu steg Karl den tolfte bort,

tog Sinclair uti handen;

de gingo ut och innan kort

sågs de på gröna landen.

De gick tankfulla upp och ned

i vackra gångar gröna.

Att de om viktigt taltes vid,

man kunde se och röna.

66.

Man kan ej veta, vad det var,

varom de resonera´;

men stundom sågs den store Karl

sig litet alterera.

Omsider kommo de igen.

Då Karl den elfte fråga´:

"Hur står det till, min son och vän?

Ditt hjärta står i låga."

67.

"A, bagatell!" sad´han. "Min far,

jag utav åtrå brinner

att se, om Mars där upp´ är karl

och om han kransr vinner.

Jag vill mig laga till gå opp,

bli borta några dagar

och föra an min hjältetropp,

så Fru Bellona bragar.

68.

Kom, Sinclair", sad´han, "kom, följ med!

Vi sku´ för ro skull pröva

att bryta stål som ruttet trä

och styva kaxar söva."

Vår Sinclair genast färdig var,

höll tropp med slika frågor;

han tog en air som modig karl

och döljde sina plågor.

69.

"Flinkt väsend´," sad´ kung Karl, "skall bli,

friskt, bussar uti norden!

Båd´ sol och måne skall få si

förändring uppå jorden.

Kom, Sinclair, låt oss här gå opp

och genast slå till korum

och rida kring i fullt galopp

på Martis flinka forum!"

70.

Den elfte tog den tolfte fatt,

rätt som han skull´ marschera,

och sad´: "Min son, vi ha god natt

från världen tag´t. Än mera,

om du nu skulle komma hän,

vor´ ingen, som dig kände

i hela vida Sveriges län

ell´ tankan på dig sände.

71.

För övrigt drar vår måg, din bror

och svåger, Fredrik store,

för allting omsorg, så jag tror,

om du där själver vore,

så skull´ det vara alldel´s ett;

du känner ock Ulrika,

din syster; därför kom och sitt,

ej efter oro fika!

72.

Jag menar, du må vara mätt

av slika sura druvor,

som hade knappt på tronen trätt,

förr´n ovännen dig trugar

att gå med sig på fältet ut.

Och, fast han gruvligt tappa´,

så had´ han dock så när en klut

bortrivit av din kappa.

73.

Sen fick du ej ditt Sverige se,

förr´n kort förrän du dödde,

du som tolv år och trenne tre

dig på din klinga stödde.

Nu är du kommen uti ro,

bliv då för guds skull stilla;

låt dem, som nu på jorden bo

på slika saker grilla!"

74.

Vid dessa ljuva fadersord

strax sonens ögon runno,

de stego åter till sitt bord,

och ögon kärligt brunno.

"Ja", sade han, "min ljuva far,

jag vet väl, jag är döder;

men för den kärlek, som jag har

till Sverige, jag dock blöder.

75.

Jag vet, vad hjärta, kraft och mod

jag i soldaten satte,

när jag mittför hans ögon stod

och själv i fästet fatta´;

och där jag red för rytterit,

där växte mod i bröste,

där drog en karlaarm sin plit

och blod på marken öste.

76.

Hjälp, gud! Jag kan ej utan gråt

och tårar mig påminna,

då jag och Rehnsköld följdes åt

vid Narva, kransar vinna.

Det blåst´s alarm, vi gingo på,

så solen huvud skaka´,

och Cronstedt sköt, så bergen blå

begynte till att knaka.

77.

Än Düna slag, än Clischow då,

än Krakau, Lemberg, flera,

månn´ tappre svenske bussar blå

ej där suv´ränt regera´?

Augustus måste ju av tron,

när som han såg min klinga,

och nu - - -

Det kan mitt hjärta tvinga.

78.

Fast mången tyckte, att min sol

sig sänkte vid Pultava

och steg inunder mörker pol,

att låta sig begrava;

så, tro mig fritt, had´ Fredrikshall

mitt liv så brått ej ändat,

had´ mina grova styckens knall

väl nya solar tändat.

79.

Men nu är fåfängt tala om

de förra friska tider;

vi veta dock ej, huru som

man nu på jorden strider.

Dock önskar jag mitt Sverige gott,

jag, som dess konung varit

och klätt för samma många skott,

när jag i fält har farit.

80.

Så må då väl, I bussar blå,

I lejon uti norden!

Låt se, I alltid på er stå

och ägen norra jorden!

Jag tackar er för var en dag,

jag eder kommendera´,

för I gick på i mina slag

och veko ingendera.

81.

Gack, Sinclair, i ditt rum och sitt,

sätt värjan i din skida!

Oss har dock himlen mycket gett,

varmed vi tiden lida.

Vi äga ju en gudafröjd

i våra himlasalar,

vårt läger är av nöje höljt

i täcka liljedalar."

82.

Av denna hjälte ivren svann,

hans grymma ärr ej sågos,

han sig förnyad genast fann,

hans kropp ej mera plågas;

fast han i världen hurtig var

och kunde tycken vinna,

vart han dock nu en annan karl,

som vi en gång ska´ finna.

83.

Strax steg vår Sinclair i ett rum,

som klart av pärlor lyste;

där mötte´n hjältar, famna´n om

och honom kärligt kysste;

där inne sågs i blåa klä´r,

på silkesklädda troner,

högborne ädle, som gevär

ha burit för tre kronor.

84.

En gudalust kringsvävade

och allas hjärtan nöjde,

jag skåda´ det, jag bävade

och mig till marken böjde,

jag knäppte mina händer hop

och vördsamt gratulera´

med underdånig suck och rop

dem, som så väl regerat.

85.

Sen tog mig gubben vid sin hand

och förde mig tillbaka;

jag grät, att mina levnadsband

förhindrad´ mig att smaka

ett sådant nöje, som här var

för dem, som väl har levat

och efter ärans krona har

med fulla krafter strävat.

86.

Därpå fick jag strax se min hjord

och lammungarne snälle,

som åto vid sitt blomsterbord

på samma rum och ställe.

"Se nu", sad´gubben, "lämnar jag

dig där jag dig från ledde,

och glöm nu aldrig denna dag

ell´vad på honom skedde!"

87.

Och härpå tog han mig i famn

och tacka`för gott följe.

Jag bad en säga mig sitt namn,

men han mig det fördöljde.

Sen stultad´ han från mig igen,

jag stanna´kvar och kvillra´,

tills denne min utlevde vän

utur mitt sikte tillra´.

88.

Sen satte jag mig ned och grät

och ömkade den skade,

att Sinclair så i hastighet

sin´ ögon sammanlade.

Det var likväl en hurtig karl,

en krigsbuss och en hjälte,

som, om reson fått vara kvar,

med Küthler väl spänt bälte.

89.

Ack, tänk var redlig svensk uppå

den herrens svenska hjärta!

Mång´ hjältes hjärta bliva må

mot hans en liten ärta.

Ja, tänk uppå, hur som han föll

och vem den gärning gjorde

samt hur han tyst i döden höll,

vad sägas just ej borde!

90.

Därför, I hjältar, som ha mod

och hjärta uti bröste,

ack, hämnen Malkolm Sinclairs blod,

som Küthler mordiskt öste!

För övrigt är jag städse er

tillgiven alla tider,

och slutar nu, helst som jag ser,

vår sol i skuggan skrider.

• Artist:Swedish Folk